CAROLINE LARSSON

WEDNESDAY, JULY 20TH, 2016

Jag vet att jag har haft riktigt tur, då jag har det hur bra som helst 95% av min tid här borta. Och jag är så glad över detta. Jag har det verkligen riktigt bra. Men det är inte alltid så. Jag har dåliga dagar också, men jag har tur med att mina dåliga dagar är rätt utspridda så det positiva har alltid övervägt det negativa.

Au pair livet är något som många glamoriserar något otroligt, vilket jag förstår. Väcka kidsen på morgonen, laga lite frukost och se till att de kommer till skolan i tid. Inte så svårt? Hämta dem från skolan, se till att de kommer till rätt aktiviteter, att de gör sina läxor och att de får middag i magen. Inte så svårt det heller? Det kanske verkar som en dans på rosor, men det är långt ifrån verkligheten. Det folk glömmer är att dessa kids har egna viljor och att de oftast vill de i princip tvärtemot till vad de ska. 

Men jag ska inte klaga. Det är inte så himla jobbigt att handskas med barn som väljer att inte lyssnar en dag. Det är helt okej. Det tar man sig igenom. Man klarar av att handskas med barn som helt ignorerar vad man säger. Man klarar av att höra när barnen skriker och gråter och tjatar och säger nej till allt. Man klarar av att de säger att allt man gör är fel och att middagen man spenderar 45 minuter att göra är äcklig. Man klarar det. Men inte varje jävla dag. Någon gång tar det stopp. Någon gång får man nog.

Idag har varit en sådan där riktigt awful day. Detta är något jag aldrig känt förut. Självklart är många av mina dagar jobbiga och jag är ofta trött mentalt när jag slutar för dagen. Men idag, för första gången, kände jag att jag fick nog. Idag blev jag så trött och kände mig helt färdig med au pair livet. Idag sade jag till mina hostkids att jag ville packa min väska och flytta hem till Sverige igen. Jag fick verkligen nog.

När min värdpappa kom hem från sitt arbete höll jag nästan på att brista ut i gråt. Kände mig helt matt. Det gör jag i och för sig varje dag, men idag gick det bara inte. Idag kunde jag inte hantera mina känslor. Min hostdad kom hem mitt upp i min och Jackson's dinner (som han, by the way, inte ville äta). Jag åt upp min mat så fort jag kunde och flydde sedan till mitt rum där tårarna inte kunde sluta forsa.

Jag var så trött, så utmattad och så frustrerad. Jag blev bara så ledsen. Hela dagen blev bara för mycket. Jag orkade inte vara den ansvarstagande längre. Jag orkade inte bossa runt kids som ändå inte ville lyssna på mig. Jag blev så ledsen för jag insåg hur osynlig man faktiskt är här borta och hur mycket man blir tagen för given. Varje dag. Hur mycket man gör och hur lite uppskattning man får. Det blev bara för mycket.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas