CAROLINE LARSSON

THE ONE MONTH MARK

Idag är det Novemeber 22nd, vilket betyder att jag bott i Kalifornien i en månad. Honestly känns det som att jag har varit här så otroligt mycket längre. Jag trivs verkligen här och hittils har allt gått bra. Jag har inte tvivlat en sekund på mitt beslut om att göra detta. Jag kan däremot erkänna att under Au Pair Academy kändes allt så otroligt märkligt. På ett sätt kändes det som att jag var på semester och skulle åka hem men samtidigt visste jag att jag inte skulle få åka hem på ett helt år, vilket var otroligt mind f*cked.

Livet som au pair är precis what I expected och jag gillar verkligen mitt schema. Jag arbetar två timmar på morgonen, har fem timmar ledigt under dagen och arbetar sedan cirka fyra eller fem timmar på eftermiddagen/kvällen.

Att bo med en helt "främmande" familj har gått bra och jag kände mig helt som hemma redan efter några få dagar. Min hostmom är jättesnäll och vi kommer jättebra överrens. Hon är så otroligt godhjärtad och vill alla väl. Min hostdad arbetar väldigt mycket, vilket har lett till att jag inte har hunnnit träffa honom så mycket. Han har varit på business trips varje vecka sedan jag kom hit och när han väl är hemma kommer han hem rätt sent. Men han är verkligen jättesnäll han med och jag ser framemot att få lära känna honom bättre med tiden. 

Mina hostkids, Haley och Jackson, är riktiga små charmtroll. Överlag är de alltid pigga och glada, men självklart har de sina stunder när de inte vill lyssna och gör allt för att testa mina gränser. Allt är ju inte "perfekt" hela tiden. Men vi tre har väldigt roligt tillsammans och oftast gör de mitt jobb som au pair väldigt enkelt.

Jag är au pair nummer två. Deras första au pair var från Australien och hon var där i tio månader men valde att åka hem på grund av hemlängtan. Innan henne har barnen haft två nannys. Att komma in som au pair nummer två samt babysitter number four har ändå fungerat bra. Haley accepterade mig direkt medan Jack var lite mer reserverad. Nu går det däremot jättebra med dem båda. Men självklart säger de saker ibland som "our other au pair did this or would never make us do this" och "I miss our old au pair and I want her back". Såklart att i stunden kan det vara jobbigt att höra men det är ingenting jag får ta personligen - och det förstår jag verkligen. Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för båda kidsen när deras gamla au pair lämnade och helt plötsligt kom jag in och skulle ta över. 

Området jag bor i är litet. Orinda är en suburban med cirka 18 000 invånare. Det finns två små "centrum" på var sin sida av the freeway. I det ena centrum finns det sånt som Starbucks, library, community center, grocery store, nail salon, car wash, gas station och dry cleaning. I det andra finns det ett main square med lite restauranger, lokala shops och en biosalong/teater. Jag är inte så ofta i själva Orinda utan tar alltid bilen till Lafayette eller Walnut Creek. Det ligger så extremt nära. Berkley ligger även väldigt nära. Orinda har även jättebra transportation med deras såkallade BART (tåg) som man kan ta in till San Francisco. Jag är helnöjd med vart jag bor.

Körningen går alldeles utmärkt. Det är busenkelt att köra bil i USA så det är inget man behöver oroa sig för. Självklart är den bil jag kör nu mycket större än den bilen jag körde i Sverige men man vänjer sig rätt fort. Skyltarna är lättare att förstå än i Sverige - här behöver man inte plugga vägmärken på samma sätt eftersom de skriver oftast ut med text istället för att visa med en bild. Och att köra på en freeway med fem filer är inte så skräckinjagande som man kanske tror först. Jag lovar, det är inte så himla svårt. Jag har ännu inte tagit mitt kaliforniska körkort eftersom jag väntar på att få mitt Social Security Number som man behöver när man ansöker om körkort här. Men jag är spänd och nyfiken inför att få se hur det går till för att få körkort här och vad som skiljer sig från Sverige.

Maten är inte heller några problem - såklart det är helt annat här i USA. Och ja, det finns otroligt mycket socker i vissa produkter men det beror helt på vad man köper. Min värdfamilj äter rätt nyttigt, förutom allt snacks som barnen hellre äter än riktiga måltider. Men det där är en work in progress. Min hostmom är inne på att mycket protein och lite kolhydrater är vägen till ett nyttigt liv. Hade någon frågot mig för ett år sedan hade jag också sagt att mycket protein är svaret men nu när jag inte äter så mycket kött och mjölkprodukter längre så är kolhydrater det allra viktigaste i min mathållning. Men det är inget som ställer till problem då vi endast äter middag tillsammans - både frukost och lunch lagar jag själv.

Hemlängtan har ännu inte funnits i mina tankar. Jag trivs jättebra i huset och i området jag bor i. Sedan känns det inte som jag har hunnit att sakna familj och vänner från Sverige (och det är verkligen inget illa menat), men jag har alltid varit otroligt självständig så det känns inte alls konstigt/jobbigt att bo "helt själv" på andra sidan jordklotet. Hem för mig är inte var min familj är, utan hem för mig är wherever jag befinner mig - och just nu är det i Kalifornien. Ska bli intressant att se när den "riktiga" hemlängtan kommer dock, för det lär den nog göra så småningom.   

Sedan jag kom hit har jag redan hunnit aklimatiserat mig och tycker nu att 70F (21C) är "kallt". Hur sjukt är inte det? Första veckan jag bodde här hade vi 85F (30C) varje dag och jag älskade det. Kände mig som en riktig kalifornie när jag klarade av att gå runt i jeans och tröja i den "hettan". Vecka numero dos kom dock "kylan" - nu ligger temperaturen runt 65F (18C) och mornarna är rätt råa. Luften måste vara helt annorlunda här eftersom jag uppfattar temperaturerna så olika från vad jag hade gjort i Sverige. Även fast jag tycker att det börjat bli lite småkyligt här så försöker jag påminna mig om att Göteborg ligger runt 50F (10C). Här skiner iallafall solen majoriteten av tiden, yay!

On another note; det här med american measurements står mig upp i halsen. Det gick rätt fort för mig att börja tänka i farenheit. Miles kunde jag och använde till en viss del sedan innan - men det är endast baskunskaper och jag har lärt mig betydligt mer nu eftersom farthållningen när man kör här är miles per hour och inte km per timme. Cups har jag också rätt bra koll på - jag hade dock med mig en svensk måttsats hit men har ännu inte använt den utan har försökt anpassa mig till det amerikanska systemet. One quarter of a cup, one fourth of a cup, half a cup, three thirds of a cup. Haha, det känns som att de komplicerar det i onödan. Gallons, oz och inches kan jag inte riktigt än men har inte heller känt att det är något som jag behövt använda under min första månad här.

Jag är iallafall evigt tacksam att jag faktiskt tog detta steg - jag är fortfarande rätt ny till detta "au pair liv" och allt kan hända, men jag känner att jag fått en mycket bra start och grund att stå på för att kunna ha en riktigt bra "au pair upplevelse". Och det känns underbart att veta att jag har minst elva månader kvar.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas